auguststrindberg

Johan och muttrarna

Ur Tjänstekvinnans son av August Strindberg

I Johans hem dyrkades sanningen.

Tala alltid sanning, hända vad som hända vill, upprepade fadren så ofta och så berättade han

en historia om sig själv. Huru han en gång lovat en kund avsända en vara på kvällen. Han

glömmer bort det, men måste ha haft tillgå ursäkter, ty när den ursinnige kunden kommer in

på kontoret och överöser honom med skällsord, svarar fadren med att ödmjukt bekänna sin

glömska, anhålla om förlåtelse och förklara sig villig ersätta förlusten. Sens moral: kunden

faller i förvåning, räcker sin hand och betygar sin aktning. (I parentes: köpmän måtte icke ha

höga fordringar på varandra!)

Nå! Fadren hade ett gott förstånd och som äldre man var han säker på sina slutledningar.

Johan, som aldrig kunde vara sysslolös, hade gjort en upptäckt: att man kunde fördriva tiden

på den långa vägen till och från skolan och på samma gång bli rikare. Han hade en gång på

den trottoarlösa Holländargatan hittat en järnmutter. Den tyckte han var rolig, ty den blev en

bra slungsten på ett snöre. Därefter gick han alltid mitt på gatan och tog upp allt järn han såg.

Som gatorna voro illa lagda, och överdådigt körande icke var förbjudet, så misshandlades

redskapen grymt. Därför kunde en uppmärksam vandrare vara säker på att varje dag hitta ett

par söm, en sprint och minst en mutter, stundom en hästsko. Johan tyckte mest om muttrarna,

och tog dem till sin specialitet. På ett par månader hade han samlat väl en halv knippe.

En kväll sitter han i sitt rum och leker med dem när fadren kommer in i rummet.

Vad har du där? säger fadren och gör stora ögon.

Det är muttrar, svarar Johan säkert.

Var har du fått dem ifrån?

Jag har hittat dem.

Hittat dem? Var?

På gatan.

På ett ställe?

Nej, på många. Man går mitt i gatan och tittar ner, säger han.

Nej, hör du, det går inte med mig. Det där ljuger du. Kom in, får jag tala med dig.

Talet hålls med en rotting.

Vill du bekänna?

Jag har hittat dem på gatan.

Han pryglas, tills han ”erkänner”.

Vad skulle han bekänna? Smärtan och fruktan att icke få slut på uppträdet avtvang honom

följande lögn:

Han hade stulit dem.

Var?

Nu visste han icke var en mutter satt på en kärra, men han gissade att de sutto inunder.

Inunder kärrorna, alltså.

Var?

Fantasien framkallade en plats där det stod många kärror.

Vid byggaraget mitt emot Smedsgårdsgränd.

Den där specificeringen av gränden gjorde saken sannolik. Den gamle trodde sig nu säkert ha

tagit sanningen ur honom. Och så följde reflexionerna:

Hur kunde du ta bort dem med bara fingrarna?

Det hade han icke drömt om. Jo, nu såg han fadrens verktygslåda framför sig:

Med en skruvmejsel.

Nu kan man inte ta muttrar med en skruvmejsel, men fadrens fantasi var i rörelse och han lät

lura sig.

Men det är ju förfärligt! Du är ju en tjuv! o.s.v. Tänk om polisen hade kommit.

Johan tänkte ett ögonblick lugna honom med att det var lögn alltsammans, men utsikten att få

mera stryk och bli utan kvällsvard avhöll honom.

Om aftonen när han lagt sig och modren kom in och bad honom läsa sin aftonbön, sade han

patetiskt och med lyftad hand:

Jag har ta mig fan inte stulit några muttrar.

Modren såg på honom länge, och så sade hon:

Du ska inte svära så!

Kroppsstraffet hade förödmjukat honom, kränkt honom, han var ond på gud, föräldrar och

mest på bröderna, som icke hade vittnat för hans sak, även om de kände förloppet. Han gjorde

ingen bön den kvällen, men han önskade att det hade blivit eldsvåda, utan att han behövt

tända på. Och så tjuv till!

Sedan dess var han misstänkt eller rättare sagt hans dåliga rykte stadgat, och han pikerades länge med erinran om den stöld han aldrig begått.

Johan och vinbuteljen

Ur Tjänstekvinnans son av August Strindberg

En middag synar fadren vinbuteljen, som faster
begagnade.

- Vem har druckit ur vinet? frågar han och
ser sig runt kring bordet.

Ingen svarar. Men Johan rodnar.

- Jaså, det är du, säger fadren.

Johan, som aldrig observerat vinbuteljens
gömställe, faller i gråt och snyftar:

- Det är inte jag, som druckit ur vinet.
- Jaså, du nekar också!

Också!

- Du ska få sen, när vi stigit opp från bordet.

Tanken på vad som skulle fås sedan man stigit
opp från bordet jämte fadrens fortsatta betraktelser
över Johans inbundna väsen framkallar fortfarande
hans tårar.

Man stiger opp från bordet.

- Kom in du, säger fadren och går in i sängkammaren.

Modren följer.

- Bed pappa om förlåtelse, säger hon.
- Jag har inte gjort det, skriker han nu.
- Bed pappa om förlåtelse, säger modren och
luggar honom.

Fadren har tagit fram riset bakifrån spegeln.

- Söta pappa förlåt mig! vrålar den oskyldige.
Men nu är det för sent. Bekännelsen är avgiven.

Modren biträder vid exekutionen.

Barnet tjuter, av harm, av ilska, av smärta, men
mest av vanära, av förödmjukelse.

- Bed pappa nu om förlåtelse, säger modren.
Barnet ser på henne, och föraktar henne. Han
känner sig ensam, övergiven av den, till vilken han

alltid flydde för att få mildhet och tröst, men så
sällan rättvisa.

- Söta pappa förlåt, säger han med hårdbitna,
ljugande läppar.

Och så smyger han ut i köket till Lovisa,
barnpigan, som brukade kamma och tvätta honom, och i
hennes förkläde gråter han ut.

- Vad har Johan gjort? frågar hon deltagande.
- Ingenting! svarar han. Jag har inte gjort det.

Mamma kommer ut.

- Vad säger Johan? frågar hon Lovisa.
- Han säger att han inte gjort det.
- Nekar han ändå!

Och nu införes Johan igen att torteras till
bekännelse av det han aldrig begått.

Och nu bekänner han det han aldrig begått.

Härliga, sedliga institution, heliga familj,
oantastliga, gudomliga instiftelse, som skall uppfostra
medborgare till sanning och dygd! Du dygdernas
påstådda hem, där oskyldiga barn torteras till sin första
lögn, där viljekraften smulas sönder av despoti, där
självkänslan dödas av trångbodda egoismer. Familj,
du är alla sociala lasters hem, alla bekväma kvinnors
försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja,
och barnens helvete!