Miljöbeskrivning
FÖRSTA KAPITLET ur Röda rummet
Stockholm i fågelperspektiv.
Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor. Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv.
Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och hon gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott, ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av vinden, som nu medan köksan drog in den friska luften genom näsan, passade på att gripa fönstervadden som var beströdd med paljetter och berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarne, i vilken snart gråsparvarne och bofinkarne deltogo, då de sålunda sågo sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda.
Emellertid fortsatte köksan sitt arbete med innanfönsterna och inom några minuter hade dörren från källarsalen till verandan blivit öppnad och ut i trädgården trädde en ung herre, enkelt men fint klädd. Hans ansikte företedde intet ovanligt, men där låg en sorg och en ofrid i hans blickar, som dock försvunno då han, utkommen från den trånga källarsalen, möttes av den öppna horisonten. Han vände sig mot vindsidan, knäppte upp överrocken och tog några fulla andetag, vilka tycktes lätta hans bröstkorg och sinne. Därpå började han vandra fram och åter utmed barriären, som skiljer trädgården från branterna åt sjön.
Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvinscharne snurrade nere i Stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i järnvågen, slussvaktarnes pipor visslade, ångbåtarne vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarne hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen; stoj och hojt i fiskargången, segel och flaggor som fladdrade ute på strömmen, måsarnes skri, hornsignaler från Skeppsholmen, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv och rörlighet, som tycktes väcka den unge herrens energi, ty nu hade hans ansikte antagit ett uttryck av trots och levnadslust och beslutsamhet och, då han lutade sig över barriären och såg ner på staden under sina fötter, var det som om han betraktade en fiende; hans näsborrar vidgades, hans ögon flammade och han lyfte sin knutna hand, som om han velat utmana den stackars staden eller hota den.
Nu ringde det sju i Katrina, och Maria sekunderade med sin mjältsjuka diskant, och Storkyrkan och Tyskan fyllde i med sina basar, och hela rymden dallrade snart av ljudet från alla stadens sjuklockor; men när de tystnat, den ena efter den andra, hördes ännu långt i fjärran den sista sjunga sin fridfulla aftonsång; den hade en högre ton, en renare klang och ett hastigare tempo än de andra - ty den har så! Han lyssnade och sökte utröna varifrån ljudet kom, ty det syntes väcka minnen hos honom. Då blev hans min så vek och hans ansikte uttryckte den smärta som ett barn erfar då det känner sig vara lämnat ensamt. Och han var ensam, ty hans far och mor lågo borta på Klara kyrkogård, därifrån klockan ännu hördes, och han var ett barn, ty han trodde ännu på allt - både sant och sagor.
Urdrag ur boken
Johan och muttrarna
Ur Tjänstekvinnans son av August Strindberg
I Johans hem dyrkades sanningen.
Tala alltid sanning, hända vad som hända vill, upprepade fadren så ofta och så berättade han
en historia om sig själv. Huru han en gång lovat en kund avsända en vara på kvällen. Han
glömmer bort det, men måste ha haft tillgå ursäkter, ty när den ursinnige kunden kommer in
på kontoret och överöser honom med skällsord, svarar fadren med att ödmjukt bekänna sin
glömska, anhålla om förlåtelse och förklara sig villig ersätta förlusten. Sens moral: kunden
faller i förvåning, räcker sin hand och betygar sin aktning. (I parentes: köpmän måtte icke ha
höga fordringar på varandra!)
Nå! Fadren hade ett gott förstånd och som äldre man var han säker på sina slutledningar.
Johan, som aldrig kunde vara sysslolös, hade gjort en upptäckt: att man kunde fördriva tiden
på den långa vägen till och från skolan och på samma gång bli rikare. Han hade en gång på
den trottoarlösa Holländargatan hittat en järnmutter. Den tyckte han var rolig, ty den blev en
bra slungsten på ett snöre. Därefter gick han alltid mitt på gatan och tog upp allt järn han såg.
Som gatorna voro illa lagda, och överdådigt körande icke var förbjudet, så misshandlades
redskapen grymt. Därför kunde en uppmärksam vandrare vara säker på att varje dag hitta ett
par söm, en sprint och minst en mutter, stundom en hästsko. Johan tyckte mest om muttrarna,
och tog dem till sin specialitet. På ett par månader hade han samlat väl en halv knippe.
En kväll sitter han i sitt rum och leker med dem när fadren kommer in i rummet.
Vad har du där? säger fadren och gör stora ögon.
Det är muttrar, svarar Johan säkert.
Var har du fått dem ifrån?
Jag har hittat dem.
Hittat dem? Var?
På gatan.
På ett ställe?
Nej, på många. Man går mitt i gatan och tittar ner, säger han.
Nej, hör du, det går inte med mig. Det där ljuger du. Kom in, får jag tala med dig.
Talet hålls med en rotting.
Vill du bekänna?
Jag har hittat dem på gatan.
Han pryglas, tills han ”erkänner”.
Vad skulle han bekänna? Smärtan och fruktan att icke få slut på uppträdet avtvang honom
följande lögn:
Han hade stulit dem.
Var?
Nu visste han icke var en mutter satt på en kärra, men han gissade att de sutto inunder.
Inunder kärrorna, alltså.
Var?
Fantasien framkallade en plats där det stod många kärror.
Vid byggaraget mitt emot Smedsgårdsgränd.
Den där specificeringen av gränden gjorde saken sannolik. Den gamle trodde sig nu säkert ha
tagit sanningen ur honom. Och så följde reflexionerna:
Hur kunde du ta bort dem med bara fingrarna?
Det hade han icke drömt om. Jo, nu såg han fadrens verktygslåda framför sig:
Med en skruvmejsel.
Nu kan man inte ta muttrar med en skruvmejsel, men fadrens fantasi var i rörelse och han lät
lura sig.
Men det är ju förfärligt! Du är ju en tjuv! o.s.v. Tänk om polisen hade kommit.
Johan tänkte ett ögonblick lugna honom med att det var lögn alltsammans, men utsikten att få
mera stryk och bli utan kvällsvard avhöll honom.
Om aftonen när han lagt sig och modren kom in och bad honom läsa sin aftonbön, sade han
patetiskt och med lyftad hand:
Jag har ta mig fan inte stulit några muttrar.
Modren såg på honom länge, och så sade hon:
Du ska inte svära så!
Kroppsstraffet hade förödmjukat honom, kränkt honom, han var ond på gud, föräldrar och
mest på bröderna, som icke hade vittnat för hans sak, även om de kände förloppet. Han gjorde
ingen bön den kvällen, men han önskade att det hade blivit eldsvåda, utan att han behövt
tända på. Och så tjuv till!
Sedan dess var han misstänkt eller rättare sagt hans dåliga rykte stadgat, och han pikerades länge med erinran om den stöld han aldrig begått.
Johan och vinbuteljen
Ur Tjänstekvinnans son av August Strindberg
En middag synar fadren vinbuteljen, som faster
begagnade.
- Vem har druckit ur vinet? frågar han och
ser sig runt kring bordet.
Ingen svarar. Men Johan rodnar.
- Jaså, det är du, säger fadren.
Johan, som aldrig observerat vinbuteljens
gömställe, faller i gråt och snyftar:
- Det är inte jag, som druckit ur vinet.
- Jaså, du nekar också!
Också!
- Du ska få sen, när vi stigit opp från bordet.
Tanken på vad som skulle fås sedan man stigit
opp från bordet jämte fadrens fortsatta betraktelser
över Johans inbundna väsen framkallar fortfarande
hans tårar.
Man stiger opp från bordet.
- Kom in du, säger fadren och går in i sängkammaren.
Modren följer.
- Bed pappa om förlåtelse, säger hon.
- Jag har inte gjort det, skriker han nu.
- Bed pappa om förlåtelse, säger modren och
luggar honom.
Fadren har tagit fram riset bakifrån spegeln.
- Söta pappa förlåt mig! vrålar den oskyldige.
Men nu är det för sent. Bekännelsen är avgiven.
Modren biträder vid exekutionen.
Barnet tjuter, av harm, av ilska, av smärta, men
mest av vanära, av förödmjukelse.
- Bed pappa nu om förlåtelse, säger modren.
Barnet ser på henne, och föraktar henne. Han
känner sig ensam, övergiven av den, till vilken han
alltid flydde för att få mildhet och tröst, men så
sällan rättvisa.
- Söta pappa förlåt, säger han med hårdbitna,
ljugande läppar.
Och så smyger han ut i köket till Lovisa,
barnpigan, som brukade kamma och tvätta honom, och i
hennes förkläde gråter han ut.
- Vad har Johan gjort? frågar hon deltagande.
- Ingenting! svarar han. Jag har inte gjort det.
Mamma kommer ut.
- Vad säger Johan? frågar hon Lovisa.
- Han säger att han inte gjort det.
- Nekar han ändå!
Och nu införes Johan igen att torteras till
bekännelse av det han aldrig begått.
Och nu bekänner han det han aldrig begått.
Härliga, sedliga institution, heliga familj,
oantastliga, gudomliga instiftelse, som skall uppfostra
medborgare till sanning och dygd! Du dygdernas
påstådda hem, där oskyldiga barn torteras till sin första
lögn, där viljekraften smulas sönder av despoti, där
självkänslan dödas av trångbodda egoismer. Familj,
du är alla sociala lasters hem, alla bekväma kvinnors
försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja,
och barnens helvete!
